När man tror det är slut finns det lite kvar.

Det här med träning är riktigt kul när man riktigt känner skillnaden i kroppen från att ligga som en säck potatis i tre väckor och sen vara fysiskt aktiv. Kroppen är fantastiskt smart med sitt belöningssystem, känslan efter ett träningspass är nog bland de bästa som finns. En känsla av total utmattning men också total tillfredsställelse är värd att kämpa sig blodig för.


Jag hoppade alltså upp på cykeln 07:00, ett av IKSU's morgonpass som är omåttligt populära. Morgontrötta ben överallt men otroliga psyken som är inställda på att ge järnet, no matter what. Jag anslöt mig till de här master-hjärnorna och stålsatte mig inför 40 blodiga minuter. Som väntat var det tungt, tungt, tungt och ändå fanns det en gnutta ork kvar när jag trodde den var helt slut. Den där lilla energin tryckte upp mina hjärtslag i över 200 slag per minut. Himmel vad hjärtat jobbade med att syresätta alla arbetande muskler och organsystem. Lustigt är hur snabbt pulsen sjunker igen när man lättar på ansträngningen då man kämpat som en galning för att dra upp slagfrekvensen. Nej, jag ska inte påstå att det på något vis är bekvämt att ha magsäcken uppe i halsgropen, men fascinerande att se hur mycket kroppen orkar.

Ha en trevlig dag allihopa!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0